Blog Image

Lenas cykelblogg

Bloggen

Träning, tävling plus annat kul på två hjul och lite till….

Aldrig mer Vättern

Cykel Posted on Fri, June 12, 2015 11:45:25

Jag skulle ju aldrig mer köra Vätternrundan!

Det bestämde jag redan efter att ha genomfört min första
2006. Stundtals kändes det verkligen
helt livsfarligt och det kraschades både till höger och vänster om mig. Nej nu
hade jag gjort det en gång, det hade gått bra och jag genomförde rundan, nu
fick det räcka. Men sen drog SubXX igång och jag och Pia bestämde oss för att
haka på tjejsatsningen. Jag körde sedan 3 år med SubXX men förra året efter
målgång sa jag definitivt – aldrig
mer. Min bästa parhäst, inspirationskälla,
mentor och lagkamrat Susanne skulle dessutom lägga cykelskorna på hyllan och
jag kände i stort sett likadant.

I september förra året ringde dock Thomas Lundin, vd för
Caverion, och frågade om jag inte kunde tänka mig att köra som kapten för hans
nystartade Caverion Cycling Team. Det
skulle satsas runt 9-10 timmar och tanken var även att köra Cycle for Change,
loppet mellan Åre och Stockholm i augusti. Eftersom Uffe ändå skulle köra VR
(med alla dess lopp som följer med den satsningen) och erbjudandet lockade
tackade jag egentligen helt oväntat ja. Det skulle alltså trots allt bli en 5:e
gång.

Hela laget sponsrade med snyggkläder

Chocken sköljde dock över mig när vi fick vår starttid. Kl
00:24. Jag har alltid sagt: JAG KOMMER ALDRIG ATT KÖRA VÄTTERN PÅ NATTEN! Då
var jag verkligen jättenära att hoppa av om det inte vore för Anette som jag
rekryterat in i gänget och stödet från mina nya lagkamrater hade jag nog gjort
det. Vad är det nu jag brukar säga på
mina spinningklasser, ”vill man så kan man och kan man så vill man”.

Caverion Cycling Team är ett gäng starka cyklister med
väldigt olika bakgrund och erfarenhet.
Några har aldrig kört VR och vissa har ingen erfarenhet alls av att köra
i grupp. Vi har övat och tränat, oftast i kallt spöregn och misärväder. Det har
på något sätt blivit vårt signum… Truppen på 24 personer har blivit 19 stycken
som kommer ställa sig på startlinjen i natt. Vi kommer köra med två grupper, en
som kör för sub9 och en för sub10. Målet
är att ha kul, köra säkert, genomlida natten och gå i mål med så många som
möjligt tillsammans senast kl 09:23 och 10:23 i morgon förmiddag.

Spinningklass tidigt i våras. Siktet var inställt!

Tack Thomas för förtroendet och tack HELA laget för att ni
är så fantastiskt duktiga, kunskapstörstande och peppande med varandra. Nu gör
vi det här, tillsammans som ett lag, som ett team!

Caverion Cycling Team – Impossible is nothing!

Teamet efter Skandisloppet



Cykelåret 2014

Cykel Posted on Thu, January 01, 2015 22:04:19


Inte en enda vinst. Faktiskt inte ens en enda pallplats. Men det var ju inte meningen heller då 2014 skulle bli första året som tävlingscyklistpensionär där jag istället skulle cykla bara för att det är så kul och utan några som helst krav. Jag har trivts som fisken i vattnet utan ständiga tävlingsträningar, alla måsten, prestationsångest och nervösa starter. Men ok, några lopp med tävlingsinslag blev det. Giro Delle Dolomiti till exempel, ett 6-dagars etapplopp med ett bergstempo varje dag. Brutala backar men fantastiskt kul. Extra skoj att vi i Team Squadra Svecia vann lagtävlingen, en 50-kilos parmesanost. Bara för att vi kan! Tack Silva och Stickan och Cykeltours för att ni lurade med oss 🙂

Målet på Cykelvasan slogs med råge och Uffe och jag körde i mål på, för min del, helt ofattbara 3:19. Lyckades dessutom bli 3:a i Preem Hill Race och belönades med 1000 spänn, det är mer pengar än vad jag någonsin vunnit totalt….

På Vattenfall Cyclassic hade vi ett mål på sub4 men missade det med drygt 2 minuter. Vet inte vad man ska skylla på för formen har varit riktigt riktigt bra 2014 men det var ett blåsigt race med väldigt mycket mot- och kantvind. Nästa år kanske men det krävs ett snitt upp mot 40 km/h på de 16 ganska backiga milen och jag blir ju inte yngre direkt.

Och så har vi då det här med Vätternrundan…. Efter att ha missat målet två år i rad var siktet inställt på att köra under 8 timmar. Det lades ner mängder av timmar på träning, planering och olika lopp att köra tillsammans. Dessvärre desarmerades gruppen på 20 tjejer i SubXX Team Bianchi och i slutändan stod vi endast 13 tjejer på startlinjen i Motala varav två var skadade och fick kasta in handduken ganska snart. Vi snittade ändå 41,5 ner till Jönköping trots en hel del kantvind. I Jönköping vände vinden och även om vi krigade allt vi hade gick det inte och vi rullade in på 8:31.

Men det är ju faktiskt resan mot målet som är det roliga och det har vi verkligen haft i SubXX. Tack bästa lagkamraterna! Kommer sakna er nästa år och speciellt min “parhäst” sedan flera år tillbaka, Susanne Berner, som iallafall tillfälligt lagt cykelskorna på hyllan. Love you <3

Vättern 2014 blev det sista loppet vi körde tillsammans med “världens bästa Karlsson” som tyvärr så tragiskt omkom under en cykelträning i Eskilstuna den 16 juli. Lena var alltid så himla glad och positiv och den största inspirationskällan för oss alla. Ingenting blir sig likt nu, loppen som “ingick i ditt liv” måste vi nu köra utan dig. Saknar dig Lena!

Fjällturen – loppet som jag tillägnade Lena startade jag med ögonen fulla av tårar och i nedförskörningarna körde jag förståndigt och försiktigt. Precis som Lena alltid gjorde.
Det var ett mörkt cykelår då även min guidekollega och klubbkamrat Per Gereholt lämnade oss alldeles för tidigt. Både Lena och Per gjorde det de tyckte var allra roligast när de rycktes bort och tog med sig cykeln in i himlen. Hoppas de bästa och finaste cykelvägarna finns däruppe. <3

Mer 2014:

Snacka om rookie på ålders höst. Jag fick för första gången möjlighet att som inspiratör presentera på ett stort konvent SVDA = Svettisdagarna på Kistamässan. 130 deltagare på en helt magisk spinningklass. Lycka!

Höll min första workshop i spinning tillsammans med Viktor och Emilia på Flex Sportsclub. Tack för möjligheten.

Arrangerade klubbmästerskapen i Fredrikshof tillsammans med Uffe och Camilla. Vilket väder vi fick. Det var beställt. Började dagen tidigt med sopning av banan…

Konferensspinningen på Flex i Hägersten med heltäckningsmatta och 12 cyklar. Nästa gång jag kör spinning är det i nya salen på nya, fräscha och stora Flex Sportsclub Hägersten.

Vårt nya favorithak efter cykelpassen med megakoppar. Mmm…

Retur till härliga Nice.

Sen har vi vår underbara julklapp till oss själva. Lägenheten i Ramundberget där vi nu tillbringat våra första 2 veckor. We will be back again and again and again….

Jag hade tre stora mål inför 2014. Sub8 på Vättern, Sub4 på Vattenfall Cyclassic och att överleva Giro Delle Dolomiti. Jag klarade bara det sistnämnda. Tack och lov får man väl tillägga.

Inför 2015 var jag helt på det klara med att jag absolut INTE skulle köra VR igen. Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig?! I november fick jag en förfrågan från Thomas Lundin om jag inte hade lust att köra som kapten för nybildade Caverion Cycling Team och tänkte, tja varför inte? Då var vi 12 personer, några dygn senare var vi 24 personer som nu tillsammans ska ta oss an uppgiften “Natt-sub9”. Jag som a a a a l d r i g skulle köra Vättern på natten. Ehum… Det ena följer det andra och just nu ser det ut att bli Vättern, Vänern, Siljan och Cycle4change tillsammans med Caverion Cycling Team och det ska bli grymt spännande och kul. Tusen tack till Thomas, Caverion och Teamet för att ni tror på mig!


Totalt fick jag ihop 947 cykelmil och det är faktiskt lite mindre än förra året då jag landade på 975 mil. Utöver det blev det 150 spinningpass på 143 timmar.

Målen för 2015 är inte helt satta men det blir ju en del lopp enligt ovan + Vattenfall Cyclassic samt troligen några långlopp på MTB. Jag hade en tanke på att satsa på Långloppscupen fullt ut men inser när jag tittar i kalendern att jag kommer missa nästan allt pga andra lopp så jag får släppa det. Årets nya utmaning blir Marmotte den 4 juli.

Sist men inte minst. Voila! Kom på att jag faktiskt fick kliva upp på pallen en gång 2014! 42 km-klassen på MTB Aventure i oktober. Ingen tävling direkt men ändå…



Vattenfall Cyclassic 2014

Lopp Posted on Tue, August 26, 2014 18:10:49

Alltså vilket fantastiskt arrangemang det här är. Hela Hamburg går
in i ett slags “cycle-mood” och de 22000 deltagarna påhejas runt
banan av alla fantastiska åskådare som de beräknar till en 800 000 st sådär. I
år verkade det dock vara något mindre antal ute på vägarna av någon anledning.
För kallt månne? Det var inte mer än 10-11 grader vid start.

15 minuter innan start. K-k-k-k-a-l-l-t….

Dessvärre hade Uffe och jag INTE placerats i startgrupp A
som vi hade hoppats på. Vår tid förra året på 4:04 borde ha kvalat in till
snabbgruppen men uppenbarligen inte. Vi fick istället starta i grupp D vilket
visade sig vara Vattenfall-gruppen och det förklarade ju saken. Tydligen körde
vi i ett Vattenfall lag trots att vi inte visste det? Vattenfall Allstars
3. Tyskarna och deras regler tillät inte
att vi fick byta startgrupp utan vi fick snällt ställa oss i grupp D som
startade ca 10 min senare än grupp A, B och C. Träffade ett gäng svenskar från
Team Lapierre, Varberg som såg rätt starka ut. Körde bl a VR på en snabb tid
under 07:30. De var väl en 7-8 st så planen var att hålla koll på dem och hänga
på så länge det gick.

När starten gick var det full gas från sekund ett. Jobbade
stenhårt för att hänga med snabbklungan i gruppen och lyckades bra, inte ens i
den långa långa backen uppför ”snygg-bron” blev jag avhängd även om pulsen var
nära sin maxgräns. Hade hela tiden koll på Uffe, ibland sjönk jag ner i klungan
men försökte att inte hamna för långt bak och riskera att klungan sprack upp
framför mig. Det var en ständig kamp, igångdrag i varje sväng och när vi började
komma ifatt småklungor från grupp C fanns hela tiden en risk att man tappade
D-klungan så cyklisterna man körde förbi knödde sig in och ibland inte orkade
hålla den något högre farten och hindrade oss att ta oss förbi.

Vårt mål var att komma in under 4 timmar men
vindförhållandena var inte på nåt sätt enkla denna dag. Det var ganska kraftig
kantvind konstant hela första slingan på 10 mil. Försökte hela tiden ligga bra
placerad och ofta låg vi i vinge över hela vägbanorna. Klart häftig känsla när
man vet att man inte kommer få någon mötande trafik under de 15,7 mil som
loppet är. Vinden tog dock på krafterna på samtliga i klungan och ibland tröt
det bland de dragvilliga. Förra året var jag uppe och tog förningar ganska ofta
men i år fanns det inte en chans. Trots att jag troligen är i bättre form än
förra året hade jag fullt sjå med att hänga med klungan. Blåsten var extremt
jobbig och det i kombination med en relativt stor klunga blev jag enormt
psykiskt trött av att hela tiden sitta på helspänn, att vara med, att vara på,
att inte släppa Uffe ur sikte, att hålla sig undan trubbel, att hålla bra linje
i kurvorna, att hålla sig borta från vingliga cyklister etc etc.

Vid 7 mil ser jag Uffe STÅ upp i en backe med en jätteväxel.
Märkligt tänkte jag, han brukar alltid sitta och alltid med snabb kadens.
Senare fick jag redan på att växelvajern pajat och att han bara hade en växel
att köra med – den tyngsta. I en rondell hör jag plötsligt ”men tjena”. Det var
Frille som startade i C-gruppen. Haha
otroligt att man träffar folk man känner i detta folkhav av cyklister och
åskådare. Vår D-grupp blev större och större och snart började vi även köra om
cyklister från både B och A-gruppen. Vid varvning försvann de cyklister som
endast skulle köra 10 mil, det är dock betydligt fler med i klungan än förra
året då vi nästan blev ensamma kvar. Här ville plötsligt INGEN gå upp och dra.
Nu är vinden helt mot och det går s a k t a. Frille håller vänster istället för
höger vid varvningen och är nära att missa oss men kommer tillbaka. På sträckan som går på Autobahn dras farten
upp betydligt trots motvinden. Jag kollar fram och ser att det är Uffe som är
upp och drar med sin jätteväxel. Jösses.

Hjälten utan växlar…

4 mil kvar och jag tar min gel, börjar bli sliten. Inte
riktigt van vid alla dessa igångdrag. Vid 3 mil kvar är det dags för värsta
backen och backtempo nr 2. Det börjar
väldigt lugnt och beskedligt, jag tänker att jag måste hålla mig kvar i backen
för sen blir det lättåkt och tappar man klungan här är man rökt. Känner mig
stark och vet inte riktigt vad jag gör eller hur jag tänker när jag ställer mig
upp och drar om hela klungan för att ta in på 3-4 st som skaffat sig en lucka
lite längre fram. När jag når fram till dessa har jag så bra fart att jag kör
om dem med. Frille och Uffe önskade att de haft filmkamera när de såg
reaktionen av att en tjej går upp, kör om hela klungan och tar täten i backen.
Jag ser hur de först tittar och ser förvånade ut och sen hör jag hur de växlar
och kommer efter. HAHAHAHA vilken syn. Det tar ett tag innan de kommer ifatt
men det gör de naturligtvis ganska enkelt. Mamma mia, jag hade verkligen glömt
hur lång och tung den här back-jäkeln är. Känner hur jag tappar de första 10-15
i klungan, Frille kommer förbi och jag tar hans rygg. Kör för allt vad tygen
håller nu, jag får inte tappa, jag får inte tappa. På krönet har jag Frilles
rygg och nån cyklist till men vi har en lucka fram till täten. Jäklar! Lyckas
på nåt sätt ändå ta oss ifatt och det känns som lungorna ska spricka, helt
brutalt jobbigt. Jag går på max.

De sista 2,5 milen. Jag börjar känna pirrningar på framsidan
av båda låren. Det är jobbigt och jag vill bara i mål. Inser att vårt mål inte
går att nå men vet att det går grymt snabbt de sista milen då vi äntligen fått
medvind och det faktum att det är lättåkt och delvis lätt nedför. Det går i
45-50 km/h och jag hänger med som en trasa. Igångdragen i de sista kurvorna
ajajaja mina ben, klar kramptendens nu. Det går helt galet fort, försöker hålla
huvudet kallt, vara smart och undvika misstag. Lyckas preciiiis hålla krampen i
schack och kör in på Reeperbahn i en 50 knyck sådär. In i mål på 4:02:23. Fantastisk
känsla att köra in på upploppsrakan där proffsen kommer dra igång sin spurt om några timmar. Vi spurtar inte men kommer in på 4:02:23, andra
tid bland damerna och en snitthastighet av 38:96. Phew….

Nästa år firar
Vattenfall Cyclassic 20 år. Jag ska köra. I grupp A (snälla arrangörerna) och med mål under 4 timmar.
Skam den som ger sig.



2013 i backspegeln

Cykel Posted on Wed, January 01, 2014 19:33:51

Stannande på ett nytt personrekord med 975 utemil på cykeln. Men ojojoj sikket cykelår det har varit!

Höjdpunkterna:

Inte direkt cykel men resorna till Rio och Andorra – jag säger bara WOW!


Jodå det fanns is 2013…


Moa och Team Cougars SM-silver hör inte heller till kategorin cykel men ändå. Grattis grymma tjejerna!

Guidningen på Mallis för Camp Mallorca.

Lapierre Xelius Ultimate, mitt nya spjut och skönhet. Årets
första vinst i årets första lopp i Barsebäck.

Malin tog studenten mittuppeiallt.

Megadaimen på Arlanda Test Track. Hurra nu har jag spurtpriser
till spinningklasserna igen.

Vätternrundan på tiden 8:17 med grymmaste gänget SubXX Team
Naturelle. Girls you rock!

Cykelsemestern i Nice

De tre medaljerna, en i varje valör på Master-SM. Här med Tommy Prim och tjejerna som vann D30 resp D50, Charlotte och Susanne.

Toppade SM med ett magiskt partempo tillsammans med
parhästen Susanne Berner. Team B&B did it again, vilket teamwork!

Säsongens och kanske karriärens absolut roligaste linjelopp
på Master-SM i Ystad.

Cykelvasan vilket superkul lopp. Min nya helgrymma MTB införskaffades
hastigt och lustigt bara en vecka innan då gamla ramen spruckit. Helkul helg med bästa dalafolket! Nästa år hoppas vi på en startplats liiite längre fram, det var många att köra om från startled 34 😉

Det nordiska bronset i Danmark efter en helt sinnessjuk spurt mitt i en megastor herrklunga!?!

Vattenfall Cyclassic i Hamburg. Kan man fira sin födelsedag
på ett bättre sätt? Troligen inte.

Mitt sista linjelopp i karriären? Svanesund 2013. Ville
vinna klungspurten och gjorde det. Vann även linjecupen och tempocupen + D40-cupen totalt. 4:e året i rad. Nu räcker det och jag kan stolt titulera mig som tävlingspensionär 😉

2013 i siffror:

14 starter, 6 guld och 7 pallplatser.
4 motionslopp och 2 MTB (Cykelvasan och HHXC)
Roslagsvåren
Vänern Runt
Siljan: 4.33 tim
VR: 8:17 tim

Cykel: 975 mil
Core: 18 tim
Crossnature: 90 min
Längdskidor: 0… suck
Långfärdsskridskor: 14 mil (inkl Vikingarännet)
Löpning: 1 tim… suck nr 2
Rodd: 28 min (sååå tråkigt)
Snowboard: 17 tim
Spinning: 97 pass, 103 tim
Styrka: 27 pass, 13 tim
TRX: 2 tim
Skada/sjuk: 0 (gilla på den)

Utmaningar 2014

Köra VR på 8 timmar med SubXX Team Bianchi.

Köra Vattenfall Cyclassic under 4 timmar samt överleva Giro
Delle Dolomiti.

Sist med inte minst stort TACK för fantastiska timmar i spinningsalen.



Spinning mot cancer

Barncancerfonden Posted on Sat, December 28, 2013 20:52:38

Det här är Claire

Hon är 12 år och skriver i sin blogg It’s my life http://claireyounge.blogspot.se:

“April 13th, I turned 12. My mom promised to take me to Disneyland in Paris. The next day I had fever, sore throat and headache and I looked pale. We went to the hospital, the doctor gave me antibiotics. The fever and sore throat was gone but I still had headache so we went to the hospital again after a week.

The nurse noticed that I looked pale this time and checked my HB and it was shockingly low. I was admitted immediately.

They sent me to Uppsala. A bigger hospital and they have a special ward for children with blood disease. There they took a bit of bone marrow from my hip.

I can still remember that day like it was yesterday. 2 doctors and 3 nurses came in and sat around my bed. They told me I have leukemia (Acute Lymphatic Leukemia). I had over 90% cancerous cells in my bone marrow. My mom and I cried and cried.

ME?!?! CANCER?!?!? THAT’S IMPOSSIBLE!”

Jag reagerar säkert precis som så många av er andra: “det är så himla orättvist att ett barn drabbas på det här viset.” Min cykelvän Silva har startat en insamling i Claires namn på Barncancerfonden för att vi ska kunna bidra till att de som drabbas får hjälp.

För att vi cykel/tränings-intresserade ska kunna bidra kommer jag, söndagen den 5 januari kl 11 att köra ett spinningpass 120 min på Flex Hägersten (som lånar ut lokalen gratis) där alla intäkter går till denna insamling. Vill du hjälpa oss att hjälpa Claire och alla andra barn som drabbats av denna fruktansvärda sjukdom samtidigt som vi tränar och kanske får extra inspiration?

Anmäl dig isåfall till denna klass genom att skicka ett meddelande till mig. Varje biljett kostar 100 kr vilket går oavkortat till Claires insamling för Barncancerfonden och det är först till kvarn som gäller.



Vätternrundan 2013

Lopp Posted on Sun, June 16, 2013 21:48:48

Jo vi börjar väl från början och jag kan redan här och nu berätta att jag tänker vara ärlig med allt jag skriver för det är precis så jag tänkte och fortfarande tänker.

Fiona är tjejen som gjort allt möjligt och har jobbat i ett år med att få till all logistik kring att överhuvudtaget kunna ställa detta lag på startlinjen i Motala. Helt klart värd en stor eloge speciellt nu när hon inte möjligheten vara med oss över mållinjen. Jag, Jessica och Susanne (som också dragit ett stort lass) skulle också agera ledare och Jessica var ansvarig för Göteborgstjejerna med omnejd och vi Stockholmsområdet. Plus då att vi hade ett stort antal lite spridda runt om i vårt avlånga land.

Som krav för att få köra med SubXX Team Naturelle med måltid på 8:15 har alla tjejer fått kvala in genom att vara med på minst tre av våra gemensamma träningar eller lopp som vi deltagit i. Tanken med att behöva kvala in till vår grupp är att vi vill cykla snabbt, snyggt och säkert. De tre obligatoriska S:en. Vi har kört Roslagsvåren, Vänern, Siljan och ett mångfaldigt antal träningar, hela vintern faktiskt om man nu ska räkna med det 😉 Vi har lärt känna varandra otroligt väl, så väl att vi ledare visste exakt vart vi skulle placera vilken tjej i kedjan för att få ut mest effekt. Detta kom ju naturligtvis att spricka efterhand men de första fyra milen iallafall. Unikt.

Nåväl vår lista var klar och vi visste exakt vilka som skulle köra. Då, dagen innan loppet hör en tjej av sig som funnits med på vår lista men som trots idoga försök från Fiona inte svarat på mail eller meddelanden varför vi avfärdat henne från listan då vi var i tron att hon inte skulle köra. Jodå hon skulle åka med oss. En annan tjej i vår grupp försäkrade att hon var en mycket rutinerad cyklist, tävlat i många år och kört mycket i grupp. Vi i ledargruppen velade lite fram och tillbaka här men beslutade sedan att hon fick vara med trots att vi inte visste hur hon körde och det faktum att hon inte kvalat in som de andra tjejerna behövt göra. En chanstagning. Nu i efterhand vet vi. Ta aldrig in någon i en välsvarvad grupp som du inte känner till….

Lite smånervig morgon innan vi rullande ner till starten. Fotografering, sista nervöskisset, lägga av kläder, avprickning av tjejerna och en sista koll att allt är med. Där upptäcker vi att en tjej tydligen inte tänker köra för hon har inte dykt upp på kvällsmötet kvällen innan och tydligen inte på boendet heller. Man kan väl åtminstone meddela ledarna eller de man bor med om att man inte tänker köra. Riktigt kasst faktiskt.

Morgonpyssel…


Fionas “goodie-bag”

10:06 gav vi oss iväg i två snygga led. Högerledet bestod av tjejerna från Stockholm och lite andra som vi kört mycket med och vänsterledet tjejerna från Göteborg plus de som bor i andra delar av landet. Allt för att man skulle känna till ryggarna och få en stabilare och säkrare körning. 32 tjejer stark klunga rullade iväg. Man kan inte säga något annat än att det är maffigt att se över 30 orange/vita tjejer rulla iväg i perfekta led. När man låg sist önskade man att man hade en hjälmkamera för att kunna visa upp hur häftigt det är. Men det klart film är en sak och känslan är en annan. Önskar bara jag kunde förmedla…

Strax innan start

Det gick rätt ryckigt plus att vi hade motvind och kantvind om vartannat. Vi fick ändra riktning på kedjan stup i ett och ingenting verkade hjälpa. Bäst är faktisk rak motvind om det nu nödvändigtvis måste blåsa. Efter 4 mil vid en omkörning bakifrån händer det som inte får hända, tjejerna framför mig orkar inte hålla rullen utan tappar snabbt kedjan. Jag ligger då i innerled och försöker göra mig hörd i vinden att jag måste ut. Blir lite tight då vi håller på att bli omkörda men samtidigt håller vi på att dras isär till två klungor. Det blåser så hårt att ingen hör att vi skriker. Jag kommer ut och får göra ett hästjobb i den starka motvinden att dra upp tjejerna till de andra igen. Phew det tog på krafterna. Strax därefter tappar vi Nina. Jag försöker få in henne på min rulle men hon är rökt. Tyvärr.

Det går såååå seeegt, det blåser och är allmänt jävligt. Tänker att “det här är banne mig inte roligt”. Vi ligger efter i tidsschemat men det hade vi ju räknat med från start då vi visste att det skulle blåsa mot ner till Jönköping. Vi blir omkörda av några snabbgäng, de gör ett bra jobb, går ner på ett led och passerar snabbt och säkert. Det var ju vid en sådan omkörning vi hade krasch nr 1 förra året så tjejerna hade fått extra påminnelse om att bara titta rakt fram och koncentrera sig på sitt egna led och grupp. Gick finfint.

När vi kommit förbi mysiga Gränna börjar jag bli riktigt förbannad. Under hela resan dit hade jag, Susanne och Fiona TJATAT om att inte gå in och lägga sig PÅ högerlinjen varpå hela klungan hamnar nästan nere i diket. Men varför? Säkert av ren vana men nu är det så att vi faktiskt kan utnyttja hela vägbanan så varför inte göra det istället för att köra ner klungan i diket. Det är så otroligt lätt att man hamnar utanför kanten i kantvind och den bakom inte har någonstans att ta vägen om något händer. Nej tjejer, det här är inte säker cykling. Jag tjatade och tjatade och tjatade lite till. Dessvärre lät jag säkert surare och surare också men jag blir så trött när ingen verkar lyssna. Speciellt irriterad blev jag när det hela tiden var göteborgstjejerna som inte verkade fatta.

Strax före Kexholmen punkterar Sandra, så himla orättvist, en av våra starkaste tjejer som kört och varit med på allt. Nu hör till saken att vi hade ett beslut på att vi stannar för krasch men inte mekaniskt strul eller punka så hon blev lämnad. Tyvärr. En säkerhetsnål i däcket, jag menar hur stor är sannolikheten? Vid foten av backen strax därefter hoppar Martinas kedja men hon lyckas få på den snabbt och kan jaga ifatt oss uppför. Starkt. I de snabba nedförskörningarna ner mot Jönköping, som dock inte går så fort pga vinden, sköter tjejerna den där med högerlinjen bättre, tack och lov för det går rätt fort och blir rätt tight på högersidan.

Genom Huskvarna och Jönköping flyter det på bra utan incidenter och nästa anhalt är första depån i Bankeryd. Susanne kommer förbi och ropar att Jessica är trött och antagligen tar andra gruppen i vår planerade fler-stegs-raket där de som känner sig slitna bildar en egen grupp som jobbar mot mål nr två 8:45. Strax därefter kommer även beskedet att Fiona inte mår bra och måste kliva av i Bankeryd. Fiona tar trots detta tag i uppgiften med uppdelningen av gruppen och agerar grindvakt för att lägga 8:45 tjejerna bakom sig så vi kommer i rätt placering in i depån. Hon frågar alla tjejerna men INGEN verkar intresserad, där ligger bara hon och Tiina (som är den enda i gruppen som beslutat sig för att köra för 8:45 istället). Men hallå!!!! Där rök den strategin…. Jag tittar på Fiona när jag kommer längst bak och ser ett mycket plågat kritvitt ansikte. Stackars stackars Fiona 🙁

Jag agerar tidtagare i depån eftersom Jessica släppt. 3 min och det känns som gott om tid, hinner kissa, byta flaskor, fylla pulver med sportdryck, äta en pannkaka och samtidigt räkna ner. Vi kör iväg allihopa utom Fiona som kastat in handduken och Martina som får strul med kedjan igen. När vi väl är på banan igen så är det flera tjejer som bonkar som stenar i backen efter depån. De får gå ner och lägga sig bakom och några måste släppa. Känns jäkligt onödigt eftersom vi hade en strategi med möjlighet till en sub 8:45-klunga. När vi väl samlat ihop oss räknar jag in att vi nu är 18 tjejer som går med kedjan plus några som vilar bakom. Äntligen! Nu snackar vi cykling! Plötsligt känns det väldigt roligt att cykla igen och kedjan fungerar mycket bättre då tjejerna som är kvar är betydligt jämnare och dessutom färre. “Find the flow” har varit vårt ledord i SubXX och det hade vi verkligen då och där. Underbar känsla.

Runt 13-14 mil någonstans håller jag på att få slag när jag tittar ner på pulsklockan. Pulsen ligger långt över 200 och är 126% av max. Med tanke på vad som hände coach Fredrik på Lida Loop förra helg med hjärtflimmer och annat skit som han upptäckte just via pulsklockan så blev jag ärligt talat livrädd. Jag reagerade först som han gjorde “det är nog bara någon störning på Garmin” men det höll i sig flera minuter och jag hann fundera rätt mycket under den tiden vill jag meddela… Min Garmin har dessutom aldrig visat några såna här tecken. Fick nästan panik, tänkte att vad händer nu? Svimmar jag och kör av vägen? Känner jag mig inte lite vimmelkantig? Känns det konstigt någonstans? Får jag hjärtattack? Alltså, jag blev helt paralyserad av skräck. Det kanske låter fjantigt men för mig var det dödligt allvar. Blev helt tyst, fokuserade endast på min kropp och hur det kändes, körde på i kedjan som om ingenting hänt men inne i huvudet var det krig. Efter någon tid som jag uppskattar till 5-7 min rättar pulsen till sig och då upptäcker jag att sifforna för distans och medelfart helt fallerat vilket tyder på att något hänt med Garmin, inte med mitt hjärta. Drar en lättandes suck men efter det här är huvudet inte riktigt med längre. Vi har över halva sträckan kvar och jag känner små pirrningar i benen lite då och då som ett slags förstadium till kramp.

Börjar må illa, riktigt illa faktiskt och i Hjo funderar jag på om jag verkligen klarar det här. Vi är nu bara 12 som snurrar i kedjan och kan inte bli av med fler varför en liten liten hastighetssänkning beordrats om vi inte ska bränna några till. Det känns lite bättre en stund när farten sänks något och jag börjar längta till depå 2 som är 1 min stopp efter Karlsborg. Där ska jag proppa en flaska full med Resorb för att minska krampriskerna. Depån kommer dock mycket snabbare än vad vi räknat med. Kör in och jag ska ta tid igen men just då hade jag helt glömt det. Jag är inte riktigt med i matchen längre. Någon skriker, vad är tiden, jag skriker 30 sek. Alltså jag kan inte hålla koll på tiden på en cykel som ligger ner och samtidigt få nåt vettigt gjort. Jag bara fumlar, hittar inte Resorb-tabletterna. Tiden skriker någon igen. Jag tänker “men håll koll på tiden själv för f-n”. Jag vet, inte rätt tänkt men jag är borta. 10 sek skriker jag och inser att jag inte ens hunnit äta pannkakan. Jag hann absolut ingenting på 1 min förutom att byta flaskorna som jag nu bara har vatten i. Ödesdigert visar det sig senare.

Bästa depå-personalen med Gillberg i spetsen

Vi kör vidare, fortfarande bara 10-12 som drar. En tjej börjar tjata om tiden och blir mer och mer enerverande. Vad jag förstår vill hon att några få, de som orkar, ska dra vidare för att klara målet på 8:15. Så tänker inte jag, så många som möjligt av de här tjejerna som är kvar ska in i målet på en bättre tid än förra året, klarar vi 8:30 är det ändå en stor bedrift. SubXX handlar om tjejkraft, att göra något storslaget tillsammans, inte att 3-4 stycken ska klara tiden och segla in ensamma i Motala. Nej det är inte grejen med SubXX. Sorry tjejen du har nog hamnat i fel gäng. Hon tjatar och gnäller men jag hör knappt, börjar bli avtrubbad. Monika däremot har huvudet med sig och blir tillslut så förbannad så hon säger “men kör själv därframme i 40 knyck så får du se hur det går” Det blir tyst efter det.

Vi blir omkörda av ett hawaii-gäng med allsköns olika tröjor. Vi hamnar bakom dem en stund, dividerar lite hur vi ska göra. Köra om dem igen är inte ett alternativ då många är slitna, inklusive mig själv. Vi vill heller inte åka snålskjuts så efter ett tag beordrar vi att släppa och lämna lucka för att dra igång vårt kedjejobb igen. Fortfarande 10-12 tjejer som drar. 6 mil kvar, pirrningarna i benen blir fler och oftare. Tar en liquidgel och hoppas att det ska hjälpa. Det gör det. I drygt en mil ungefär. Någonstans vid Hammarsundet tok-krampar båda benen samtidigt överallt. Det är helt vedervärdigt. Jag har kämpat ett tag att gå med i kedjan men nu går det inte av förklarliga skäl inte längre. Jag måste ner bakom grindvakten och vila och försöka överleva in i mål. Jag går ner men hamnar i grindvaktsposition i kantvinden – på fel sida… dvs den sidan som tar vinden. Ajajajajaj mina ben, de krampar hej vilt. De är nära att jag ger upp. Pannbenet växer mer än det någonsin gjort förut tror jag. Jag vill inte släppa här, inte nu när det bara är 4 mil kvar. Snälla benen. Tre mil kvar, två mil kvar. Jag ser mamma och pappa längs vägen hejandes och Prikken som skäller. Jag vinkar och jag ser tydligen pigg och fräsch ut enligt vad mamma berättar senare. Jag konstaterar att jag måste ha en bra mask 😉 Medevibackarna var en tuff tumaning med två krampande ben. Sista biten in i mål över målmattan och in i målportalen. I made it! WE MADE IT! 8:17. Alltså titta på den tiden. Av en tjejklunga runt Vättern. Sanslöst bra och jag är så stolt att ha fått vara med att bidra.

Champagnen sprutade och lyckan är total! Efter en stund mådde jag dock inte så bra längre. F-låt alla jag pratade med efteråt, måste ha varit lite “borta”. Hängde vid ett träd ett tag innan jag och Cissi (som hade krampande fötter) i sakta mak cyklade hemåt. Väl hemma besöktes toaletten med kräkningar och sedan hamnade jag på köksgolvet, skakandes innan jag orkade ta av mig kläderna och komma in i duschen. Fastnade nästan där, orkade ingenting och det tog en evighet innan jag äntligen var klar och fick lägga mig på sängen en stund. Fortfarande skakande. Anne fixade middag och när man fått i sig lite av Susannes goda lasagne mådde jag bättre, även om jag inte kunde skåla i vin som de andra.

Kram till alla inblandade! Love you ladies!

Glädje med B & B



Sneak Peek

Cykel Posted on Wed, February 13, 2013 18:31:50

ÄNTLIGEN! Som jag har väntat… Nu har min nya hoj anlänt till TCM och idag fick jag efter många månaders väntan en liten sneak peek på hur den kommer se ut i färdigt skick.

Kan meddela att jag var mer än nervös innan vi klev in i verkstaden. Jag visste ju faktiskt inte riktigt vad det var Johan snickrat ihop till mig mer än att den var svart med lite röda detaljer och det enda jag sett IRL var hjulen. När jag såg den tänkte jag bara “shit vilken hoj”!

Jag beställde den i slutet av september för byggnation i Frankrike och med en beräknad leveranstid i slutet av november. Den fördröjdes först av något slags leveransproblem från Shimano och sedan fick inte cykeln plats i leveransen innan jul. För två veckor sedan kom den till Sverige men fastnade i Varberg i 10 dagar. Tur att snön ligger kvar och att man inte ska tävla än på länge….

Imorrn ska den byggas “nästan” klar, vit styrlinda ska på, däck ska limmas, flaskställ ska monteras och pedaler på. Sen väntar en bike-fit med bästa Carlos på fredag och sen åker den med mig hem. Lovar ett foto när den är helt klar. Den kommer bli helt sanslöst grym!



Mardröm…

Spinning Posted on Wed, January 23, 2013 20:47:58

Ibland drömmer jag en mardröm. En mardröm som utspelar sig på ungefär samma sätt. Jag kommer alldeles försent till en fullspäckad spinningsal där deltagarna sitter och väntar på mig. När jag ska sätta igång klassen så går det inte, det kan vara ljudanläggningen, headsetet, någon som hindrar mig, pratar med mig eller något annat som gör att tiden går, deltagarna blir otåliga och irritationen växer. Hur jag än gör så går det bara inte att starta klassen. Jag är som stum, famlar och får helt enkelt inte tummen ur att starta den där förbaskade klassen. Jag menar hur svårt kan det vara?

Det var ganska länge sedan jag drömde den här drömmen men igår när jag skulle köra klubbspinningen blev den nästan helt verklig…

Det började bra, denna kväll var det nämligen ingen klass innan så vi kom in i salen i god tid innan. Jag började rigga upp datorn och upptäckte ganska snart att det inte fanns någon sladd till ljudet. Dessutom märker jag att headsetet inte ger ett liv ifrån sig och verkar tämligen dött, stendött för att vara mer specifik.

Personal kommer och kan bara konstatera att varken headset, dator ELLER Ipoden fungerar. Stressen ökar och svetten sprutar fast jag inte ens satt mig på cykeln. Strular runt i vad som känns som en evighet med sladdar, kontakter och reglage.

13 min efter planerad klass-start får vi äntligen igång Ipoden men där finns naturligtvis inte min planerade spellista, den ligger på datorn i MixMeister. Gah! Ingenting blir som jag planerat, det får bli improvisation på hög nivå. Headsetet är dessvärre fortfarande, som en instruktör på YMCA i Montreal uttryckte det en gång, “dead meat”. Jag känner att jag verkligen varken orkar eller har lust att “prata med hög röst” i 90 min. Det här är verkligen inte min dag och det tar inte lång tid innan huvudvärken from hell börjar nagga i mitt stackars huvud.

Precis när vi ska dra igång en av intervallerna efter ca 25 min tystnar musiken helt. Men är det möjligt? Kan det lixom bli värre/sämre? Det kunde det tydligen. Efter några minuter stegar Bosse-Diesel fram för att hjälpa till och utan att han rör vid någonting sprakar musiken igång igen ?????

Summa kardemumma en helt kass klass för min egen del – en mardrömsklass. Kassa ben, kass ork, kass puls och i slutet hade jag sån huvudvärk att jag knappt kunde röra huvudet, än mindre prata. Fick lova att kliva av en stund under sista intervallerna.

Mina klubbisar verkade betydligt nöjdare, de kan ju faktiskt cykla själva, de vet hur man gör och det vet vad jag brukar säga. Så nu är bottenpasset 2013 gjort, nu kan det bara bli bättre 😉

Nästa vecka då jäklar!



Next »