Alltså vilket fantastiskt arrangemang det här är. Hela Hamburg går
in i ett slags “cycle-mood” och de 22000 deltagarna påhejas runt
banan av alla fantastiska åskådare som de beräknar till en 800 000 st sådär. I
år verkade det dock vara något mindre antal ute på vägarna av någon anledning.
För kallt månne? Det var inte mer än 10-11 grader vid start.

15 minuter innan start. K-k-k-k-a-l-l-t….

Dessvärre hade Uffe och jag INTE placerats i startgrupp A
som vi hade hoppats på. Vår tid förra året på 4:04 borde ha kvalat in till
snabbgruppen men uppenbarligen inte. Vi fick istället starta i grupp D vilket
visade sig vara Vattenfall-gruppen och det förklarade ju saken. Tydligen körde
vi i ett Vattenfall lag trots att vi inte visste det? Vattenfall Allstars
3. Tyskarna och deras regler tillät inte
att vi fick byta startgrupp utan vi fick snällt ställa oss i grupp D som
startade ca 10 min senare än grupp A, B och C. Träffade ett gäng svenskar från
Team Lapierre, Varberg som såg rätt starka ut. Körde bl a VR på en snabb tid
under 07:30. De var väl en 7-8 st så planen var att hålla koll på dem och hänga
på så länge det gick.

När starten gick var det full gas från sekund ett. Jobbade
stenhårt för att hänga med snabbklungan i gruppen och lyckades bra, inte ens i
den långa långa backen uppför ”snygg-bron” blev jag avhängd även om pulsen var
nära sin maxgräns. Hade hela tiden koll på Uffe, ibland sjönk jag ner i klungan
men försökte att inte hamna för långt bak och riskera att klungan sprack upp
framför mig. Det var en ständig kamp, igångdrag i varje sväng och när vi började
komma ifatt småklungor från grupp C fanns hela tiden en risk att man tappade
D-klungan så cyklisterna man körde förbi knödde sig in och ibland inte orkade
hålla den något högre farten och hindrade oss att ta oss förbi.

Vårt mål var att komma in under 4 timmar men
vindförhållandena var inte på nåt sätt enkla denna dag. Det var ganska kraftig
kantvind konstant hela första slingan på 10 mil. Försökte hela tiden ligga bra
placerad och ofta låg vi i vinge över hela vägbanorna. Klart häftig känsla när
man vet att man inte kommer få någon mötande trafik under de 15,7 mil som
loppet är. Vinden tog dock på krafterna på samtliga i klungan och ibland tröt
det bland de dragvilliga. Förra året var jag uppe och tog förningar ganska ofta
men i år fanns det inte en chans. Trots att jag troligen är i bättre form än
förra året hade jag fullt sjå med att hänga med klungan. Blåsten var extremt
jobbig och det i kombination med en relativt stor klunga blev jag enormt
psykiskt trött av att hela tiden sitta på helspänn, att vara med, att vara på,
att inte släppa Uffe ur sikte, att hålla sig undan trubbel, att hålla bra linje
i kurvorna, att hålla sig borta från vingliga cyklister etc etc.

Vid 7 mil ser jag Uffe STÅ upp i en backe med en jätteväxel.
Märkligt tänkte jag, han brukar alltid sitta och alltid med snabb kadens.
Senare fick jag redan på att växelvajern pajat och att han bara hade en växel
att köra med – den tyngsta. I en rondell hör jag plötsligt ”men tjena”. Det var
Frille som startade i C-gruppen. Haha
otroligt att man träffar folk man känner i detta folkhav av cyklister och
åskådare. Vår D-grupp blev större och större och snart började vi även köra om
cyklister från både B och A-gruppen. Vid varvning försvann de cyklister som
endast skulle köra 10 mil, det är dock betydligt fler med i klungan än förra
året då vi nästan blev ensamma kvar. Här ville plötsligt INGEN gå upp och dra.
Nu är vinden helt mot och det går s a k t a. Frille håller vänster istället för
höger vid varvningen och är nära att missa oss men kommer tillbaka. På sträckan som går på Autobahn dras farten
upp betydligt trots motvinden. Jag kollar fram och ser att det är Uffe som är
upp och drar med sin jätteväxel. Jösses.

Hjälten utan växlar…

4 mil kvar och jag tar min gel, börjar bli sliten. Inte
riktigt van vid alla dessa igångdrag. Vid 3 mil kvar är det dags för värsta
backen och backtempo nr 2. Det börjar
väldigt lugnt och beskedligt, jag tänker att jag måste hålla mig kvar i backen
för sen blir det lättåkt och tappar man klungan här är man rökt. Känner mig
stark och vet inte riktigt vad jag gör eller hur jag tänker när jag ställer mig
upp och drar om hela klungan för att ta in på 3-4 st som skaffat sig en lucka
lite längre fram. När jag når fram till dessa har jag så bra fart att jag kör
om dem med. Frille och Uffe önskade att de haft filmkamera när de såg
reaktionen av att en tjej går upp, kör om hela klungan och tar täten i backen.
Jag ser hur de först tittar och ser förvånade ut och sen hör jag hur de växlar
och kommer efter. HAHAHAHA vilken syn. Det tar ett tag innan de kommer ifatt
men det gör de naturligtvis ganska enkelt. Mamma mia, jag hade verkligen glömt
hur lång och tung den här back-jäkeln är. Känner hur jag tappar de första 10-15
i klungan, Frille kommer förbi och jag tar hans rygg. Kör för allt vad tygen
håller nu, jag får inte tappa, jag får inte tappa. På krönet har jag Frilles
rygg och nån cyklist till men vi har en lucka fram till täten. Jäklar! Lyckas
på nåt sätt ändå ta oss ifatt och det känns som lungorna ska spricka, helt
brutalt jobbigt. Jag går på max.

De sista 2,5 milen. Jag börjar känna pirrningar på framsidan
av båda låren. Det är jobbigt och jag vill bara i mål. Inser att vårt mål inte
går att nå men vet att det går grymt snabbt de sista milen då vi äntligen fått
medvind och det faktum att det är lättåkt och delvis lätt nedför. Det går i
45-50 km/h och jag hänger med som en trasa. Igångdragen i de sista kurvorna
ajajaja mina ben, klar kramptendens nu. Det går helt galet fort, försöker hålla
huvudet kallt, vara smart och undvika misstag. Lyckas preciiiis hålla krampen i
schack och kör in på Reeperbahn i en 50 knyck sådär. In i mål på 4:02:23. Fantastisk
känsla att köra in på upploppsrakan där proffsen kommer dra igång sin spurt om några timmar. Vi spurtar inte men kommer in på 4:02:23, andra
tid bland damerna och en snitthastighet av 38:96. Phew….

Nästa år firar
Vattenfall Cyclassic 20 år. Jag ska köra. I grupp A (snälla arrangörerna) och med mål under 4 timmar.
Skam den som ger sig.